as close as u can get

Så hette en av mina absoluta favoritlåtar med New Kids On The Block när jag avgudade dem för ungefär ett sekel sen. När jag mognade till, blev lite mer ball  och gick på högstadiet så blev jag helt frälst i Take That istället. Jag har verkligen haft oddsen på min sida ända sedan barnsben märker jag. Jag menar, det här visar på att jag aldrig på något sätt har behövt oroa mig själv över att vara dömd till att leva jetset-liv av något slag. NKOTB och TT-fans har helt enkelt redan dömt ut sig själva.

Det är så skönt när jag  så här på löpande band hittar orsak efter orsak till att jag själv knappt har kunnat påverka min livssituation ever! Jag är nämligen övertygad om att man som tjej antingen föds med ohippa pojkbands-gener eller lite mer trendkänsliga balla bitch-gener. I och med att jag då uppenbarligen hade den enorma oturen att födas med pb-gener så kan jag aldrig bli helt ball alltså behöver jag inte bry mig så mycket.

Undrar om dessa gener är ärftliga eller om de beror på mammans och pappans genuppsättning? Jag hoppas på det senare för då borde det finnas hopp för min underbara dotter!

Jag har under  två måndagar gått med sonen på något som heter babymusik. Första gången vi var där så var det bara en mamma till med sin dotter där. Krystat är inte ens i närheten av att vara rätt ord för att beskriva stämningen. En överenergisk och entusiastisk lekledare som trallar sånger jag aldrig hört, plinkar på sitt piano och drar fram en massa olika instrument för att visa oss stackars tondöva mammor hur roligt det här är.

Veckan därpå fick vi istället vara med i den så kallade syskongruppen för att det inte skulle bli så pinsamt få igen. Vilken chock jag fick när jag kom dit. Det var den mest bajsnödiga tillställning jag någonsin varit med om. Ett gäng lönnfeta (jag är bara mullig) mammor med barn i lite olika åldrar som sitter och sjunger och gör rörelser som om de aldrig har gjort annat.  Jag kände ganska snabbt att den här gruppen redan hade stängt igen sina dörrar för nya bekantskaper och jag provade på hur det kändes att känna sig som ett ufo.

Tyvärr så har jag välsignats med en översocial son som älskade varje sekund av det, förutom när han blev hungrig då. Jag tänkte att eftersom sonen verkar gilla det så kan jag väl fortsätta gå hit då även om jag tycker att det suger. Jag gick inte dit igår. Redan på söndagkvällen så smög sig den välbekanta ångesten över mig. Den där jobbiga känslan jag får när jag tagit på mig något som jag egentligen inte vill, jag är duktig på sånt. Feg som jag är så skickade jag ett sms till den euforiske lekledaren och skyllde på opassande tider. Jag har insett att jag är 30 år men vågar fortfarande inte visa var jag står ibland, patetiskt!

men två gånger är fasiken en vana! Jag har alltså nu varit och tränat två gånger. En gång i torsdags och så igår, börjar känna mig hiskeligt vältränad nu!

Vintern är här! Igår var det 1,5 grader här ute på bonnvischan, det betyder att rutor måste skrapas på morgonen och barnen ska ha sjukt mycket kläder så att det blir knöligt att spänna fast i bilbarnstolen och bältet blir för kort.... Som sagt det finns inget som helst positivt med det hela. Möjligtvis att man snart får en timme extra en natt, men i slutändan så leder väl det bara till att sonen vaknar en timme tidigare.

Jag blev så lycklig idag när jag hittade satsumas i affären! Det som är bra med satsumas är att det är så sjukt gott det som är mindre bra med dem är att det utan tvekan innebär att hösten är här. Då blir jag lite ledsen inombords för jag gillar inte höst och jag gillar definitivt inte vintern! Halt och kallt, inget kul alls. Men satsumas är gott!

Vanlig bh + sportbh = tuttarna i ett skruvstäd under träningspasset?