as close as u can get

Jag har under  två måndagar gått med sonen på något som heter babymusik. Första gången vi var där så var det bara en mamma till med sin dotter där. Krystat är inte ens i närheten av att vara rätt ord för att beskriva stämningen. En överenergisk och entusiastisk lekledare som trallar sånger jag aldrig hört, plinkar på sitt piano och drar fram en massa olika instrument för att visa oss stackars tondöva mammor hur roligt det här är.

Veckan därpå fick vi istället vara med i den så kallade syskongruppen för att det inte skulle bli så pinsamt få igen. Vilken chock jag fick när jag kom dit. Det var den mest bajsnödiga tillställning jag någonsin varit med om. Ett gäng lönnfeta (jag är bara mullig) mammor med barn i lite olika åldrar som sitter och sjunger och gör rörelser som om de aldrig har gjort annat.  Jag kände ganska snabbt att den här gruppen redan hade stängt igen sina dörrar för nya bekantskaper och jag provade på hur det kändes att känna sig som ett ufo.

Tyvärr så har jag välsignats med en översocial son som älskade varje sekund av det, förutom när han blev hungrig då. Jag tänkte att eftersom sonen verkar gilla det så kan jag väl fortsätta gå hit då även om jag tycker att det suger. Jag gick inte dit igår. Redan på söndagkvällen så smög sig den välbekanta ångesten över mig. Den där jobbiga känslan jag får när jag tagit på mig något som jag egentligen inte vill, jag är duktig på sånt. Feg som jag är så skickade jag ett sms till den euforiske lekledaren och skyllde på opassande tider. Jag har insett att jag är 30 år men vågar fortfarande inte visa var jag står ibland, patetiskt!