Att skriva
För några månader sedan var jag en stor anhängare av siten 1000apor.se och bröderna Schulmans bloggar. Jag var inne flera gånger per dag för att kolla om de hade uppdaterat. Plötsligt hände något och den där magiska tjusningen med bloggarna kändes bara fadd och trist. Jag vet inte vad det var som hände men jag slutade helt att vara inne på den sidan. Igår fick jag dock för mig att kika in för att kolla läget. Det slutade med att jag satt i flera timmar och läste ikapp Alex Schulmans blogg och jag kunde för mitt liv inte förstå varför jag en gång slutade. Han är ju ett geni med sitt tangentbord, så är det. Kände bara att jag var tvungen att berätta det.
Äntligen har Filip verkat förstå vad han ska använda sina ben till! Allt oftare ser jag hur han stapplar omkring här hemma och ser så där löjligt lycklig ut som bara små barn kan. Jag tycker det är så skönt när barnen börjar att gå. När Ida var liten och jag ojade mig om att jag ville att hon skulle börja gå så sa de som visste att "ojoj, då får du bara ränna runt och jaga barn, var glad över att hon kryper fortfarande". Jag kan än idag inte hålla med, det finns väl för fan inget skönare än när de äntligen går, så det så! Men det kanske beror på att de som tycker det är smidigt när barnen kryper är de som vill att barnen ska vara små bebisar för alltid?!
Förkyld är stackars jag! Och Filip också. Jag sov bort halva dagen, vilket i och för sig inte gjorde speciellt mycket eftersom det har regnat hela dagen. Jag hoppas att jag snart blir frisk igen... och Filip...
Nu ska jag fortsätta dricka på min lördagsöl, ha det...
